Comeback!
Ingen har sagt att livet ska vara lätt, och om någon har sagt det så kan jag nog påstå att den personen inte har levt.
Har suttit på låst utredningshem i lite mer än 14 veckor, och är fortfarande kvar där, trots att utredningstiden är 8veckor, så har det dragit ut på tiden enormt, då min soc kom fram till att de ville placera mig i fosterhem, men eftersom att det inte är ett vanligt fosterhem, utan det är ett TFCO fosterhem så är utbudet inte så stort och det är svårt att hitta någon tillgängligt som matchar med "ungdomens" behov.
Min fösta tid på utredningshemmet var jobbig och tuff, då man bor på en väldigt liten yta med personalen och andra ungdomar, jag hade dock turen att hamla på ett utredningshem, där det bara finns plats för två tjejer, vilket jag tycker är oerhört skönt då jag ändå inte brukar komma superbra överens med andra tjejer i min ålder!
Men lyckligtvis bode en helt underbar brud där när jag flytta in, och vi hitta varandra ganska snabbt, vilket gjorde min tid där i början mycket lättare!
Såklart var jag fly förbannad över att behöva vara där, och istället för att acceptera att det var mitt eget fel att jag var där så letade jag precis som så många andra efter syndabockar, och självklart var det personalen som fick ta all skiten, trots att de bara gjorde sitt jobb.
Jag satt på låst över nyår och min födelsedag, lyckligtvis fick jag åka på permission över jul, precis som alla andra som bodde där,
På min födelsedag var min utredning färdig, men det var också en oerhört jobbig dag, då bruden som bodde där blev flyttad av sin soc, helt oväntat.
Efter att hon flyttat mådde jag otroligt dåligt då jag bara kunde tänka på hur det nya stället var, på hur hennes nya personal var & hur hon mådde, då jag ville finnas där för henne, men kände mig helt hjälplös, då vi båda satt på låst och kunde omöjligt kontakta varandra.
Några veckor efter min utredning blev färdig, börja jag acceptera att det var mitt hem, och att jag bara hade mig själv att skylla för att jag hamla där.
Jag kom också nära många i personalen och vi byggde upp en tillit för varandra, det märktes t.ex. På när vi åkte ut och gjorde saker och jag gick en liten bit, så lät de mig gå för de visste om att jag kommer tillbaka, och att jag inte går särskilt långt, och långt gick jag aldrig iheller, jag höll full koll på var personalen var och om jag råkade gå lite långt enligt mig, vände jag snabbt tillbaka till personalen igen.
Och nu när jag fått reda på att jag flyttar om ca 4-5 veckor, så känna det tungt pågrundav att jag aldrig någonsin kommer att kunna åka tillbaka dit, till det som varit mitt "hem" i mer än 14veckor.
När jag väll flyttar så är sis-utredningshem inte mer än ett gammalt minne, ett avslutat kapitel i mitt liv.